Att vara liten och rädd på sjukhus

Att vara liten och rädd på sjukhus - ett eget minne

 

En morgon i slutet av maj 1984 när jag 6 år gammal, vaknade jag en morgon med en knöl mitt över nyckelbenet, stort som ett plommon. Man anade genast oråd, själv minns jag inte så väldigt mycket av att jag skulle ha känt mig sjuk, men jag kommer väl ihåg alla ljud, syner och dofter från det att mamma jämförde nyckelbenen i spegeln i mitt rum, jag hade en ljusblå t-shirt på mig minns jag tydligt, till värmen och bildoften när morfar skjutsade oss till barnsjukhuset, den sterila spritdoften i sjukhuslokalerna som var mig väldigt främmande. Sedan är det spridda minnesbilder. Jag opererades akut då man misstänkte någon form av skelettcancer och nyckelbenet togs bort. Någon smärta efter operationen kommer jag just inte ihåg men jag minns droppslangar, dränage och särskilt tydligt att jag delade rum med en tjurig flicka som var två år äldre än jag som ritade för mig obegripliga mönster på ett tjockt block vid lekbordet med min nya lila doftpenna så att bläcket tog slut. Det var en väldigt smärtsam incident under de veckor som jag låg på sjukhuset. När det hände hade det troligen förflutit rätt lång tid efter själva operationen och uppenbarligen hade jag börjat våga röra på högerarmen eftersom jag försökte slå den stackars tjuriga flickan som kanske för en stund blev lite gladare av den där lila doftpennan.

 

Eftersom jag var lite ängslig rädd av mig som barn och har välsignats med inte bara världens bästa mamma utan även en som är erfaren barnmorska, IVA- och narkossjuksköterska så vägrade jag det mesta som avdelningens sköterskor skulle göra utan mamma skulle göra det - precis som det var hon som tröstade och lade om förband medan jag gallskrek var det även hon som sprutade narkosmedel när jag sövdes och det var hon som tog bort agraffer på ärret. Vid ett tillfälle skulle förbandet läggas om och man hade lovat att vänta tills mamma kom. Alla som någon gång försökt ta sig genom Göteborgs innerstad och ut till Östra Sjukhuset vet att det är tät trafik efter kl 15 och detta var långt före Götatunneln och Västlänkens tid. Klockan blev 15:00, 15:30, 15:45 - mamma var inte där. Märk väl att detta även var före mobiltelefonernas tid. Jag minns att jag grät och skrek och vägrade att någon rörde mig förrän hon kom. Hon satt helt enkelt fast i en bilkö och kunde ingenting göra åt situationen. Nog för att jag var lite ängslig av mig, vilket helt och hållet gått över nu trettio år senare, men precis som nu var jag oerhört envis och mycket bestämd av mig och även en gråtande 6-årig flickas bruna ögon kan bli kolsvarta när de spänns rakt in i ögonen på en intet ont anande sköterska som precis som alla andra dagar packat iordning en omläggningsvagn. Till slut var klockan efter fyra och man sa att nu gick det inte att vänta längre. En sköterska på var sida om mig höll fast mig och skulle börja dra loss förband. Lilla Louise skrek, skrek, skrek, grät som om världen fullständigt hade rasat (vilket det i och för sig gjorde för mig precis då). Jag sprattlade och vred mig som en hal ål och personalen kallade in ytterligare sköterskor så att det till slut stod en vid varje axel, en i vardera ben och en som höll i mitt huvud. Paniken var total. Ingen på avdelningen kan ha undgått det hjärtskärande skrikandet och gråten men jag var helt utlämnad, ensam och oförstådd bland vuxna idioter som inte begrep någonting enligt lilla Louise. "Ni rör mig inte!!! Låt bli!!! Mamma kommer när som helst, snälla vänta, snäääällaaaaa" ropade jag för döva öron. "Lugna ner dig, här finns faktiskt sjuka barn" kommer jag ihåg att man sa till mig.

 

Efter ytterligare en stunds sprattlande kom mamma andfådd in genom dörren: "vad i helvete sysslar ni med??!" (Jag är rätt säker på att någon svordom kom ur hennes annars så välvårdade korrekta vokabulär så som det anstår den utbildningsansvariga sjuksköterskan på kliniken.) Man fick till slut helt enkelt mer eller mindre söva ner mig för att lyckas med omläggningen.

 

Denna skräckbild etsade sig fast i mitt minne likt inget annat som jag har upplevt och förde med sig en typ av tandläkarskräck genom att jag inte lät någon komma nära mig från hakan och nedåt mot bröstkorgen och än idag ryggar jag undan om det är någon som lägger handen på min högra axel.  

 

När ett barn kommer i kontakt med sjukvården är detta en ny och främmande värld. Många barn upplever allt i denna situation som mycket stressande vilket ger upphov till rädsla. Dock kan mycket av rädslan minskas genom att bra bemötande från sjuksköterskan. Det framkom också att det är viktigt med förberedelse av såväl föräldrar som barn inför undersökningar och behandlingar.  

 

Hur och i vilken utsträckning barnet reagerar på en sjukhusvistelse beror på många faktorer: ålder, personlighet, tidigare erfarenheter och vad för sjukdom eller skada barnet har drabbats av. Ej att förglömma så har föräldrarnas känsla av förtroende och trygghet samt emotionella tillstånd stor betydelse för hur barnet upplever sjukhusvistelsen. På sjukhuset blir ett barn bemött och omhändertaget av helt främmande personer i kläder man inte är van vid i en steril miljö som kan kännas väldigt opersonlig och kall. Omgivningen är främmande, inget är som man är van vid och trygg med, att sova i en annan säng, kanske av hygieniska skäl inte kunna ha alla gosedjur och snuttefilt med sig, maten kanske smakar annorlunda än den gör hemma, dygnsrytmen påverkas osv. Barnen kan också känna sig osäkra på sjuksköterskorna och få en känsla av att vara utestängda från det riktiga livet där kompisarna är friska och leker som om ingenting har hänt. Barnen måste uppleva att de har de vuxnas förståelse för vad de går igenom, att personalen kan ta till sig deras rädsla och utifrån värna om extra varsamt hantering.

 

En sjukhusvistelse väcker ett barns rädsla för att bli övergivet, stympat och för att dö. Rädslan att bli övergiven, dvs. att förlora kärlek och trygghet, är ett av de största hot som man kan uppleva i barndomen, speciellt i de yngsta åren.

Att vara sjukhusrädd kan vara att bli övermannad, känslorna blir en alldeles övermäktiga, att mista kontrollen och fastna i hopplöshet. Sjukvårdsrädslan innebär att önska sig räddning, att söka skydd och be om att bli skonad.

För mig var det som en mardröm som kändes som den aldrig skulle ta slut. Det finns dock möjliga vägar ur rädslan t.ex i olika sagoberättelser, med hjälp av lek och fantasi kan barnen få uttrycka, utforska och bemästra rädslan.

 

Många studier som gjorts inom det här området visar att det är viktigt för barn att ha en eller båda sina föräldrar med på sjukhuset och de flesta föräldrar vill också vara hos sina barn under sjukdomstiden.

Att någon eller båda föräldrarna finns där har stor betydelse för barnets mentala hälsa, både på kort och lång sikt. Därför är det mycket viktigt att föräldrarna får tillräcklig och begriplig information om varför barnen reagerar som de gör och hur föräldrarna kan vara till stöd och tröst för dem i olika situationer. Föräldrarna är ofta själva rädda och oroliga för sitt barns sjukdom eller skada och kan reagera med annorlunda beteende mot barnet, t.ex. blir somliga överbeskyddande, andra mer krävande eller mer restriktiva mot barnet. En del föräldrar förväntar sig att barnet ska bete sig som en vuxen i en liten kropp.

Föräldrar kan ibland uppleva sin auktoritet hotad i sjukhusmiljön och de kan tycka att personalen konkurrerar med dem om vårdarrollen. Föräldrarna är en viktig tillgång i vården av barnet. Man får aldrig glömma att det är mamma och pappa som känner sitt barn bäst. De kan observera och iaktta på ett annat sätt än vårdpersonalen och är därmed också bekanta med sitt barns olika reaktionssätt. Det gör det lättare för dem att notera avvikelser från det normala betydligt snabbare än professionella, som till exempel hur barnet uppför sig när det känner smärta eller ångest.

 

I en svensk studie gjord 2002 undersöktes i vilken grad föräldrarna var delaktiga i beslut kring barnen och vården. Forskarna fann att det var viktigt att vårdpersonalen tog initiativ till interaktion och samspel, eftersom de befann sig i en typ av starkare position än föräldrarna. Sjuksköterskan är den som har informationen och den

medicinska kunskap som rör barnet, som i sin tur gör föräldrarna fullständigt beroende av sjuksköterskan som tilliltsfull informationskälla att söka trygghet och stöd hos. Om sjuksköterskan inte visar vilja eller förmåga att samarbeta med föräldrarna, saknar föräldrarna i vissa fall tillräcklig styrka för att själva ta det initiativet.

 





Många barn som har upplevt stress eller ett trauma i ung ålder kan lida av det även upp i vuxen ålder. Rädsla oavsett ålder fungerar som en försvarsmekanism. Rädslan kan barnet känna som en konstig känsla i magen eller hela kroppen. Barn kan och vågar inte alltid berätta om hur de känner och upplever saker i en viss situation. Det är viktigt när sjuksköterskor arbetar med barn att hon försöker att sätta sig in i deras situation, tänka på att barn reagerar olika och uttrycker sin oro och rädsla på olika sätt.

 

Hur gick det då för den 6-åriga lilla Louise som låg inne många veckor på sjukhus efter bortoperationen av nyckelbenet? Jo, jag hade det besvärligt lång tid efter och stötte på många bekymmer som direkt kunde härledas från just denna händelse men jag överkom mina rädslor och skräckfulla minnen och idag kan man konstatera att jag inte lider av minsta sjukhus-, sprut- eller blodskräck eftersom jag just nu sitter och skriver på detta inlägg på min middagsrast i mitt arbete just som sjuksköterska på ett sjukhus på en mindre ort i Sverige.